När resan bär iväg till Verona och jag skall springa halvmathon i denna vackra stad har jag tyvärr varit sjuk i över en vecka, känns inte som världens bästa uppladdning. Fast veckorna innan har jag ändå tränat och ätit bra vilket har gett resultat och jag väger 3,5 kg mindre och midjemåttet har krympt från 90 cm till 81 cm. Jag har släppt alla tidsmål och tänker ta mig runt i behagligt tempo.
Vi landar sent på fredagskvällen och installerar oss på en vingård i början på vinområdet Valpolicella.
Efter en frukost med fantastisk vy går vi ned till Piazze Brà för att visa upp läkarintyg och få våra startnummer. Solen skiner, uteserveringerna är fulla och Verona Arenan ligger som en historisk vacker fondvägg. Wow.
Söndag 9:00 går starten och alla 8000 startar samtidigt. 5000 av de som startar deltar i en icke konkurerande välgörenhetslopp på 7 km däribland min 9 åriga son. Tanken är att de ska ge stöd till oss som springer hel och halvmarathon.
Loppet går genom staden utmed älven Adinge och ut på landsbygden mot böljande kullar med oliv och vinodlingar det är en fröjd att springa. Sedan vänder vi ner på motorvägen mot staden igen. Efter 19 km börjar benen kännas tunga och vi springer över en bro med vittring av målgång jag känner mig nöjd och stolt när jag närmar mig målet. Längre fram ser jag 21km skylten och börjar ana att något inte stämmer. Jag fortsätter och ser inte skymten av målgången. Jag väder mig om och springer baklänges och kollar med de andra deltagarna bakom mig och ja jag är på fel väg. De välkomnar mig till mitt första marathon. Jag har svårt att ta in o smälta vad som händer, vad jag ska göra nu? Överväger faktisk att fortsätta spring fast solen värmer bra och jag har inte tränat för det så det är bara att springa tillbax. Efter drygt 25 km passerar jag äntligen mållinjen.
Vi kan mycket mer än vi tror.
Jag ser framemot att börja mitt nya träningsprogram Louise har satt ihop och se vad det ger för resultat.
Hälsningar Eirin
