10 mil, 100 kilometer eller 100 000 meter!!! Ja du läste rätt…Jag, Sara kommer den 1 oktober börja en alldeles galen och lång resa för att träna kroppen att orka och springa 10 mil i sträck. Jag har bestämt mig för att på 10 månader göra en helhjärtad satsning. Jag har redan fått frågan och lär få den många gången- Varför vill man springa 10 mil? Vad är egentligen vitsen med ultra? Vilka personer kommer ens på tanken att springa så långt? Häng med så ska jag berätta om mitt MÅL och mitt VARFÖR!
Pappa inspirerade mig
Jag vet inte riktigt när det började, men redan som liten älskade jag att titta på äventyrliga filmer och satte själv upp lekar och spännande utmaningar som var lite för svåra för att klara av. Jag samlade alltid på resemagasin och lusläste dom från pärm till pärm och drömde mig bort till andra sidan jordklotet på coola resor. Jag ville ut i världen och uppleva äventyr och träffa nya människor. Min pappa var nog lite av en äventyrare, han hade ständigt en ny utmaning på gång. Självklart följde jag med och beskådade hans äventyr, vissa gjorde vi tillsammans. Han hoppade bungy jump, tog flygcertifikat, hoppade fallskärm, körde alla tänkbara motorcyklar, vi “backpackade” i Asien och tog dykcertifikat. Under min uppväxt så gjorde vi ofta olika typer av små expeditioner med tält, cykling, kanot mm. runt om i Sverige. Att vara närvarande i naturen och utmana sina gränser har liksom varit en del av min barndom. Jag minns även när Expedition Robinson släpptes 1997, jag var som besatt av programmet och kunde inte tänka mig ett bättre program där man både fick äventyret, tävlingen och den tuffa utmaningen som pressade deltagarna att klara både det psykiska och fysiska momentet.
På sommarlovet mellan 8:an och 9:an så åkte jag för första gången iväg själv. Det blev en 3 veckor lång språkresa istället för konfirmation. Efter det så öppnades en ny värld för mig. Jag hittade sen nya sätt att få resa trots min unga ålder och utan direkt någon sparkassa. Året därpå sökte jag jobb som au pair i London och spenderade större delen av sommarlovet där på egen hand. Efter det så hade suget för att resa blivit så stort så jag åkte sommaren därpå till Grekland för att ta jobb på en nattklubb och hotell som bartender och servitris. Pappa hälsade på vart jag än åkte i världen och stöttade mig till 100%, jag tror faktiskt att han själv fick uppleva lite äventyr genom mig.
När det värsta händer
Jag utbildade mig och jobbade extra inom träningsbranschen. Efter dessa åren så fortsatte äventyren och tog mig på olika inköpsjobb och resor runt om i världen. Men vid 26 års ålder blev jag mamma och livet vände, både på gott och ont. Det blev andra prioriteringar och jag fick nästa barn tätt därpå. Åren som följde blev tuffa och kantades mycket av att överleva snarare än att leva. Min dotter fick cancer, en hjärntumör, sen en stroke efter det med efterföljande skador och förlamning. Det blev mängder med cellgifter, operationer och timmar på sjukhus. Min mamma fick även under den här perioden cancer och genomgick operationer och behandlingar. Dessvärre klarade hon sig inte. Min dotter Alice kämpade på med den starkaste livskraften man kan tänka sig. Mot alla odds lärde hon sig gå och tala igen och var modigare än de flesta barn. Åren gick och vi började få tillbaks “livet” och “hoppet” mer och mer. Alice fick återfall och det blev en ny tuff omgång. Jag startade under dessa åren upp insamlingar, utmaningar, flera välgörenhetsprojekt och event. Ju äldre Alice blev desto mer engagerad blev även hon. Vi sprang flera lopp tillsammans, hon i rullstol med pom poms och jag puttandes på rullstolen. Hon älskade det…
Första mötet med Vetenskapshälsan
2014 kom jag i kontakt med Vetenskapshälsan när jag behövde hjälp att ta mig uppåt och framåt igen. Åren bakom mig hade kostat mycket på både psyke och hälsa. Louise blev min “räddare i nöden”. Från den dagen då jag klev in i hennes rum som kund nr 6 så har våra vägar gått parallellt genom livet. Vi började ganska snart där efter att samarbeta och driva företag ihop. Jag utbildade mig till löpcoach, personlig tränare, kostrådgivare och hälsocoach. Vi blev mer och mer ett team som glödde tillsammans. Vi båda var nog lika glada över varandras driv och nyfikenhet på livet.
Separation
Några år senare kom nästa stora “kris” eller livsförändring. Jag valde att separera med min dåvarande sambo och pappa till barnen. Livet gick in i ytterligare en ny fas och öppnade dörrar till helt nya platser och nya äventyr. Att lämna tryggheten och kärnfamiljen är inget lätt beslut, men ett måste för att man i vissa fall ska få växa, bubbla och leva fullt ut. Det krävs mod, för i dessa stunder är man inte alltid stark.
Igenom varje kris i livet så har på något sätt motgångarna byggt pannbenet lite tjockare och det där inre drivet och glöden om att leva fullt ut varje dag blivit starkare. Jag har varit långt ner på botten och jag vill inte hamna där igen. Jag har sett när människor brytas ner och inte har kraft att ens stå på sina egna ben. Jag har tvingats stå bredvid när mina närmsta familjemedlemmar får ta emot cellgifter och smärta så stark att inte ens morf hjälpte. Deras önskan har varit att leva, vara starka nog att kunna göra det som dom älskar mest i livet. Jag tänker inte låta dagarna passera utan att leva fullt ut. För mig är livet ett äventyr som ska upplevas. Jag vill vara med om spännande möten med människor som sätter nya perspektiv på livet och dela deras erfarenheter.
Att våga
Att utmana sig själv, kroppen och kanske mest av allt sinnet gör att vi utvecklas. Det är först när vi vågar testa nya saker som vi faktiskt växer. För mig är alla typer av utmaningar något som lockar mig. Och med facit i hand så har just alla upplevelser som varit en kombination av skräckblandad förtjusning varit de tillfällen i livet som jag minns och ser tillbaka på med glädje.
Att sätta upp ett tydligt mål ger mig driv och bränsle till att nå just nya plaster och upplevelser. Det värsta som kan hända är att man får kliva av, men då har man i alla fall testat och fått en ny erfarenhet.
Löpningen har varit min terapi
Att springa har för mig varit en form av terapi genom alla motgångar. (Lyssna gärna på Maratonpodden med Petra Månström där jag berättar om min resa och hur jag hittat motivationen genom bl.a löpningen) Men vad händer när man måste umgås med sig själv så pass många timmar som ett ultralopp kräver? Hur hanterar man smärta i kroppen och hur starkt psyke krävs egentligen för att springa 10 mil? Jag är så sjukt nyfiken på att testa mina gränser och att påbörja nästa äventyr. LET´S DO THIS!
/Kramar Sara