Jag har alltid gillat att vara fysiskt aktiv. Varit hästtjej sedan barnsben, haft egna hästar och jobbat mycket i stall, så jag vet vad funktionell styrka kan innebära :-) Första gången jag tog klivet in på ett gym var jag över 25 och fastnade direkt, och har tränat från och till sedan dess. Jag har dock haft svårt att få någon egentlig struktur på det, följt diverse träningsprogram och visst har jag märkt förändringar (särskilt i början) men inte på något sätt revolutionerande. Lyckats hålla en bra träningsrutin något halvår i stöten men träningen har aldrig blivit en sådan självklar del av mitt liv att jag bara har hoppat på igen efter tex en längre förkylning utan pauserna har blivit lite för långa och uppstarten lite för trög varje gång. Efter min graviditet tog det lång tid att komma i form igen, men jag kom till slut igång ok med både träning och löpning. Graviditetskilona började trilla av, kosten var ok men trots att jag räknade kalorier till leda planade även viktminskningen ut. Tillslut nådde jag en punkt där jag kände att jag inte kunde komma längre på egen hand, jag var tvungen att välja – antingen tar jag hjälp och satsar fullt ut på att få styr på träning och mat, eller så fortsätter jag på halvfart och får resultat därefter.
Eftersom jag själv är akademiker och naturvetare, och kan min beskärda del om anatomi, fysiologi och näringslära (även om jag då haft svårt att omsätta de teoretiska kunskaperna i praktiken), så var det väldigt viktigt för mig att hitta en PT som var seriös och kunnig, på riktigt. Det kryllar av PTs och coacher både online och på gymmen och jag har svårt att ta någon på allvar som gått en femveckorskurs och kan mindre om nutrition än vad jag själv gör, än mindre vill jag ge den personen mina pengar. Därför föll valet på Louise och Vetenskapshälsan – för Louises gedigna kunnande och forskarbakgrund, men också förmåga att konkretisera och förklara, vilket är minst lika viktigt – själv har jag till exempel bra koll på makronutrienterna och dess omsättning i kroppen men det visade sig att jag ändå inte visste hur man sätter ihop en måltid på ett optimalt sätt förrän Louise förklarade det för mig.
Sedan jag började träna och äta efter Louises råd i vintras så har det hänt mer med min kropp än under alla år som jag tränat på egen hand. Jag har blivit starkare i vardagen – jag kan nu bära hem tunga kassar utan att få ont i axlarna, och orkar dansa med sonen på gräsmattan tills det är han som blir trött. Jag har lärt känna min kropp på ett nytt sätt – jag vet att jag kan pusha mig själv att göra saker jag inte trodde jag kunde. Löpning har inte ingått i det schema jag fått av Louise, ändå har jag satt flera personliga rekord i löpningen under denna tid, vilket jag till stor del har träningen att tacka för. Jag har gått ner några kilo i vikt och minskat några centimeter i midja och höft – inte så mycket som jag från början ville, men en annan konsekvens av denna resa är att jag numer uppskattar min kropp mer, vilket gör att de centimetrar som är ”kvar” inte stressar mig. Jag är starkare i träningen – första gången jag gjorde Louises tester klarade jag fyra armhävningar på fötter, på raken – för drygt två månader sedan var det 19 och om två veckor är det dags för nästa eldprov. Jag mår bra, känner mig hel, energifylld, fin, glad – allt det som träning ju gör med en, men jag hade inte uppnått samma resultat utan hjälp. Och – jag har inte varit rejält sjuk sen i julas, trots småbarn på dagis, jag som alltid haft ett par rejäla förkylningar varje höst och vår. Det kan vara en slump, men man vet aldrig…
Jag ska snart fortsätta på egen hand men det skrämmer mig inte – snarare tvärt om, jag vet att jag aldrig kommer överge min ”nya” livsstil. Jag har struktur, rutin, träningsglädje på ett sätt jag inte hade kunnat skaffa utan Louises hjälp – men som jag känner mig stark nog att upprätthålla själv. Jag har fått in träningen som en självklar rutin, och trixar till luckor i tidspusslet – tidiga mornar, träning i lekparken med sonen, springa hem från utflykten när resten av familjen cyklar eller åker spårvagn, osv. Detta är ingen diet jag gått på, det är inget träningsprogram inför en tävling – det är en livsstil och nu har jag gjort det till min livsstil, och gör mitt bästa för att även göra det till min sons livsstil. Resan fortsätter!