by Annica Gerber | Nov 14, 2022 | Annica, Hälsa, Hälsoresan, Vetenskapshälsoresan
”Vinn gratis coachning ”var överskriften på tävlingen hos Vetenskapshälsan🤩och tänk att jag vann!
Flera tunga händelser dom senaste sju åren, med efterföljande tankar, känslor och handlingar har gjort att sömnen och harmonin i kroppen har kommit ur balans. Jag har egna idéer för hur jag ska göra för att må bra, en del har jag förverkligat, men känner att jag har en bit kvar på resan. Hur ska jag tänka och hur ska jag ta tag i mina idéer för att nå mina mål? Därför var det ett perfekt tillfälle när jag vann 3 månaders coachning hos Annica.
Mitt nuvarande är mål är att finna ro i själen och sova en hel natt.
Vårt första möte var ett inledande samtal där jag fick sätta ord på mina tankar och känslor. En av mina önskningar, som jag nämnt ovan, är att komma till rätta med min sömn. Egentligen vet jag hur jag skall gå till väga men blir ofta distraherad av annat. Det där med att göra som man borde är inte alltid lika roligt…
I det coachande samtalet med Annica, det stöd och den uppmuntran hon gav mig, t.ex. att sätta rimliga mål, har hjälpt mig att ta tag i sömnen. Från idé till handling, jag lägger nu ifrån mig telefonen en timma innan sovdags och jag har börjat meditera. Resultatet, jag har sovit en hel natt för första gången på väldigt länge. Givetvis kan det vara en engångsföreteelse men känslan av att det faktiskt är möjligt är underbar! Ibland är det lättare att hitta det man behöver om man är två som letar😊 /Rebecca
by Louise | Nov 7, 2022 | Louise, Vetenskapshälsoresan
Hej alla!
Min resa med Louise och Vetenskapshälsan började med att Louise var och höll föredrag på min mans jobb för ungefär 1 år sedan.
Han blev inspirerad och tänkte att det kunde vara något att göra tillsammans. Han fick med mig på detta och vi bokade in ett möte där vi båda gjorde kroppsanalys, fystest och pratade med Louise om vad vi tyckte och tänkte. Jag måste medge att jag kanske inte var den mest positiva i början, men att det ändå kunde vara något man kunde göra tillsammans. När vi var där fick jag mig några tankeställare och jag blev så inspirerad så jag bokade mig och Olle för träning och coaching med Vetenskapshälsan ett helt år. Min Olle blev nog lite chockad men han vet hur jag är, ska man göra något så får man testa helt och hållet och ge det en chans. Detta år har varit jättebra år för mig med många reflektioner både fysiskt och mentalt. Det är också roligt att gå och träna tillsammans.
Jag har alltid tränat i någon form och har som man säger varit lite mullig. Nu när jag fick svart på vitt så var jag överviktig. Jag har sagt att jag tycker det är konstigt att jag inte är smalare för jag tränar, äter rätt nyttigt och är aktiv på fritiden. Jag tränade framförallt spinning varvat body pump 3-4 gånger per vecka. Efter att träffat Louise och att hon förklarat att jag har endast tränat kondition och inte tränat muskelmassa. Jag har inte tränat styrka i body pump, som jag hade trott hela tiden.
Jag och Louise bestämde tillsammans att jag tränar hennes gjorda pass 3 gånger i veckan och då ren styrketräning. Första träningsprogrammet jag fick tyckte jag var si sådär i början, men fick förklarat att jag måste träna upp muskelfäste mm så att jag inte skulle skada mig framöver när jag lyte tyngre. Jag har följt träningsprogrammen och de har haft sina utmaningar men jag har känt att jag utvecklat mig hela tiden, det sporrar mer än man kan tro. Efter ett tag så kände jag att det blev resultat med träningen och jag kände mig framför allt star i rygg och axlar. Konditionen har även den blivit bättre och att ha träningsprogram att följa gör jättemycket, då vet man vad man ska göra och vet att man tränat bra när man gått igenom programmet. Jag har tagit någon PT-timma hos Louise och det har hjälpt jättemycket i olika övningar jag gör, framför allt andning och koncentration. Det är kul att göra övningar helt rätt, man får en härlig känsla i kroppen. Nu gör jag övningar som jag aldrig skulle kunna tro att jag skulle göra såsom burpees, mountain climber. Nu känns de faktiskt ok att göra dem, men kanske inte alltid är så roligt. Känslan av nöjdhet när man kämpat och svettats igenom ett jobbigt pass är skön och man sover gott.
Jag har ändrat min kost. Det var inte så stora ändringar att göra som man skulle kunna tro. Äter nog mer nu idag än tidigare. Mina måltider och mellanmål är mer planerade än hur jag åt tidigare. Måltiderna och maten har jag varit noga med att följa helt under veckorna. Jag är noga med att planera veckans mat och förbereder proteiner, kolhydrater och grova grönsaker på söndagen för att ha och kombinera under veckan. Jättebra då man oftast är rätt hungrig efter träningen, enkelt att bara komma hem och fixa ihop middagen. Det är lite jobbigt i början, men efter ett tag så kommer man in i mattänket och det fungerar bra.
Nu idag har jag minskat 17 kg på 1 år och endast tappat 1 kg muskler detta tack vare bra träning, bra mat och att vara snällare mot sig själv.
Jag lever inget tråkigt liv, utan jag unnar mig självklart goda saker och god mat, men jag är noga med mellanmålen. Jag njuter när jag njuter och lyxar till det när jag lyxar till det. Jag har blivit snällare mot mig själv hårdare med att jag inte äter för någon annan än mig, man kan tacka nej.
Idag är jag 56 år och jag känner mig stark och snabb i kroppen. Det känns härligt att veta att man har en stark och sund kropp och att man kan träna och äta sig till den fast man passerat 55+.
Jag vill varmt tacka Vetenskapshälsan och framför allt min Louise för motivation, pepp och kloka ord och reflektioner på frågor och funderingar jag har.
Nu kör jag vidare med ett år till
//AnnaCarin
by Sara Broden | Oct 19, 2022 | Hälsa, Träning, Vetenskapshälsoresan
Dags för en ny rapport från Robert Starman som nu kommit två månader långt på sin “Vetenskapshälsoresa”. Häng med så får ni hans senaste uppdatering.
”Ytterligare en månad har passerat nu. Nu börjar matrutinerna sitta nästan utan ansträngning och träningspassen blir inte bara av. De ses fram emot! Inte alltid blir det som det önskas. För livet har en sällsynt förmåga att bjuda på överraskningar där det relativt lilla utrymmet i livspusslet försvinner abrupt och skoningslöst.
Men…. Helgen som gick var vi på fotbollscup i vackra Örebro där en av våra söner spelade. Veckans två pass blev inte av som planerade. Men vi lyckades få till ett andra pass på fredagkväll, efter ankomst till hotellet, där vi sen lämnade gymmet ca 22.00. Inte optimalt. Men det blev av! Träning som blir av är så bra! Sannolikt den bästa!
Vågen har berömt mig lite till även om viktfallet bromsat in ganska skarpt. Men känslan inuti kroppen är mycket bra. Även utanpå kroppen gjorde jag en väldigt positiv reflektion kring mina lår och ljumskar där jag märker att mycket ”gubbfett” försvunnit. Omfånget runt midjan har även det blivit justerat. Att känna sig stark och vara en sunt ätande och tränande människa är en ynnest!
/Robert
by Sara Broden | Sep 29, 2022 | Sara, Träning, Vetenskapshälsoresan
10 mil, 100 kilometer eller 100 000 meter!!! Ja du läste rätt…Jag, Sara kommer den 1 oktober börja en alldeles galen och lång resa för att träna kroppen att orka och springa 10 mil i sträck. Jag har bestämt mig för att på 10 månader göra en helhjärtad satsning. Jag har redan fått frågan och lär få den många gången- Varför vill man springa 10 mil? Vad är egentligen vitsen med ultra? Vilka personer kommer ens på tanken att springa så långt? Häng med så ska jag berätta om mitt MÅL och mitt VARFÖR!
Pappa inspirerade mig
Jag vet inte riktigt när det började, men redan som liten älskade jag att titta på äventyrliga filmer och satte själv upp lekar och spännande utmaningar som var lite för svåra för att klara av. Jag samlade alltid på resemagasin och lusläste dom från pärm till pärm och drömde mig bort till andra sidan jordklotet på coola resor. Jag ville ut i världen och uppleva äventyr och träffa nya människor. Min pappa var nog lite av en äventyrare, han hade ständigt en ny utmaning på gång. Självklart följde jag med och beskådade hans äventyr, vissa gjorde vi tillsammans. Han hoppade bungy jump, tog flygcertifikat, hoppade fallskärm, körde alla tänkbara motorcyklar, vi “backpackade” i Asien och tog dykcertifikat. Under min uppväxt så gjorde vi ofta olika typer av små expeditioner med tält, cykling, kanot mm. runt om i Sverige. Att vara närvarande i naturen och utmana sina gränser har liksom varit en del av min barndom. Jag minns även när Expedition Robinson släpptes 1997, jag var som besatt av programmet och kunde inte tänka mig ett bättre program där man både fick äventyret, tävlingen och den tuffa utmaningen som pressade deltagarna att klara både det psykiska och fysiska momentet.
På sommarlovet mellan 8:an och 9:an så åkte jag för första gången iväg själv. Det blev en 3 veckor lång språkresa istället för konfirmation. Efter det så öppnades en ny värld för mig. Jag hittade sen nya sätt att få resa trots min unga ålder och utan direkt någon sparkassa. Året därpå sökte jag jobb som au pair i London och spenderade större delen av sommarlovet där på egen hand. Efter det så hade suget för att resa blivit så stort så jag åkte sommaren därpå till Grekland för att ta jobb på en nattklubb och hotell som bartender och servitris. Pappa hälsade på vart jag än åkte i världen och stöttade mig till 100%, jag tror faktiskt att han själv fick uppleva lite äventyr genom mig.
När det värsta händer
Jag utbildade mig och jobbade extra inom träningsbranschen. Efter dessa åren så fortsatte äventyren och tog mig på olika inköpsjobb och resor runt om i världen. Men vid 26 års ålder blev jag mamma och livet vände, både på gott och ont. Det blev andra prioriteringar och jag fick nästa barn tätt därpå. Åren som följde blev tuffa och kantades mycket av att överleva snarare än att leva. Min dotter fick cancer, en hjärntumör, sen en stroke efter det med efterföljande skador och förlamning. Det blev mängder med cellgifter, operationer och timmar på sjukhus. Min mamma fick även under den här perioden cancer och genomgick operationer och behandlingar. Dessvärre klarade hon sig inte. Min dotter Alice kämpade på med den starkaste livskraften man kan tänka sig. Mot alla odds lärde hon sig gå och tala igen och var modigare än de flesta barn. Åren gick och vi började få tillbaks “livet” och “hoppet” mer och mer. Alice fick återfall och det blev en ny tuff omgång. Jag startade under dessa åren upp insamlingar, utmaningar, flera välgörenhetsprojekt och event. Ju äldre Alice blev desto mer engagerad blev även hon. Vi sprang flera lopp tillsammans, hon i rullstol med pom poms och jag puttandes på rullstolen. Hon älskade det…
Första mötet med Vetenskapshälsan
2014 kom jag i kontakt med Vetenskapshälsan när jag behövde hjälp att ta mig uppåt och framåt igen. Åren bakom mig hade kostat mycket på både psyke och hälsa. Louise blev min “räddare i nöden”. Från den dagen då jag klev in i hennes rum som kund nr 6 så har våra vägar gått parallellt genom livet. Vi började ganska snart där efter att samarbeta och driva företag ihop. Jag utbildade mig till löpcoach, personlig tränare, kostrådgivare och hälsocoach. Vi blev mer och mer ett team som glödde tillsammans. Vi båda var nog lika glada över varandras driv och nyfikenhet på livet.
Separation
Några år senare kom nästa stora “kris” eller livsförändring. Jag valde att separera med min dåvarande sambo och pappa till barnen. Livet gick in i ytterligare en ny fas och öppnade dörrar till helt nya platser och nya äventyr. Att lämna tryggheten och kärnfamiljen är inget lätt beslut, men ett måste för att man i vissa fall ska få växa, bubbla och leva fullt ut. Det krävs mod, för i dessa stunder är man inte alltid stark.
Igenom varje kris i livet så har på något sätt motgångarna byggt pannbenet lite tjockare och det där inre drivet och glöden om att leva fullt ut varje dag blivit starkare. Jag har varit långt ner på botten och jag vill inte hamna där igen. Jag har sett när människor brytas ner och inte har kraft att ens stå på sina egna ben. Jag har tvingats stå bredvid när mina närmsta familjemedlemmar får ta emot cellgifter och smärta så stark att inte ens morf hjälpte. Deras önskan har varit att leva, vara starka nog att kunna göra det som dom älskar mest i livet. Jag tänker inte låta dagarna passera utan att leva fullt ut. För mig är livet ett äventyr som ska upplevas. Jag vill vara med om spännande möten med människor som sätter nya perspektiv på livet och dela deras erfarenheter.
Att våga
Att utmana sig själv, kroppen och kanske mest av allt sinnet gör att vi utvecklas. Det är först när vi vågar testa nya saker som vi faktiskt växer. För mig är alla typer av utmaningar något som lockar mig. Och med facit i hand så har just alla upplevelser som varit en kombination av skräckblandad förtjusning varit de tillfällen i livet som jag minns och ser tillbaka på med glädje.
Att sätta upp ett tydligt mål ger mig driv och bränsle till att nå just nya plaster och upplevelser. Det värsta som kan hända är att man får kliva av, men då har man i alla fall testat och fått en ny erfarenhet.
Löpningen har varit min terapi
Att springa har för mig varit en form av terapi genom alla motgångar. (Lyssna gärna på Maratonpodden med Petra Månström där jag berättar om min resa och hur jag hittat motivationen genom bl.a löpningen) Men vad händer när man måste umgås med sig själv så pass många timmar som ett ultralopp kräver? Hur hanterar man smärta i kroppen och hur starkt psyke krävs egentligen för att springa 10 mil? Jag är så sjukt nyfiken på att testa mina gränser och att påbörja nästa äventyr. LET´S DO THIS!
/Kramar Sara
by Sara Broden | Sep 7, 2022 | Hälsoresan, Kost, Träning, Vetenskapshälsoresan, Viktminskning
Dags att hälsa på hemma hos familjen Starman andra veckan på deras “Vetenskapshälsoresa”. Den här veckan är det Kristin själv som ger oss en uppdatering. Häng på, det här är verkligen så häftigt att få följa!
-Även om vikten inte är det avgörande på den här hälsoresan så är det förföriskt att ställa mig på vågen och nästintill dagligen granska utvecklingen. Känner du igen dig? Efter en hel vecka med stora omställningar i kost, träning och vattenintag tänkte jag för mig själv att det säkert skulle märkas minst 1 kg. Det gjorde det inte. Jag var snarare upp två hekto. Jag intalade mig själv att det säkert var en massa muskelmassa som tagit plats i min kropp och som bekant väger mer än fett. Det var troligtvis inte heller sant. Men det kändes lite bra.
“En förändring leder till flera”
Nu däremot två veckor in i programmet har 2 kg försvunnit från vågens display och då rimligtvis även från min kropp. Jag känner att mitt midjemått har minskat och jag är fastare i kroppen. (Iallafall rumpan, konstaterar Robert, som ändå får anses vara en pålitlig källa i detta fall. 😉)
Maten går över förväntan och träningspassen är lätta att följa och genomföra oavsett om jag är hemma, på gym eller på resande fot. Appen är smidig. Den visar tydligt vad som ska göras och hjälper till att hålla tiden. Det har till och med blivit lite roligt att träna samt att det har blivit ett simpass och några extra promenader på köpet nu när ångan ändå är uppe. Precis som jag ser hos egna klienter, en förändring leder till flera. Momentum. Det känns fint.
“Det finns inga förbud”
Helgerna är väl det svåraste. Godis och sötsaker är så rotat i vår helgrutin och jag ÄLSKAR punchpraliner. “Det finns inga förbud” har Louise och Sara sagt så jag unnar mig men bara det jag verkligen vill ha och som verkligen är gott! Det är en liten förändringen men stor skillnad mot okynnesätandet jag annars lätt hamnar i vid tristess, stress eller sociala tillställningar.
Riktlinjerna för kosten är i övrigt sjukt enkla men förberedelserna avgörande. Utan våra förbereda bunkar med råkost, tillagat protein och kolhydrater i kylen hade vi både haft blodsockerfall och matslarv. Nu märker jag knappt av att jag har en “diet”. Det är mycket att äta och gott.
Mitt nästa inlägg är om ca fyra veckor och min stilla förhoppning är att då kunna rapportera om vart fyra (eller kanske fyra NYA) kilon tagit vägen. Tills dess:
En dag.
En måltid.
Och ett träningspass i taget. 👊🏻✨
//Kristin
by Louise | Aug 26, 2022 | Vetenskapshälsoresan
Skolstart, resevecka och träningsvärk!
Vår hälsoresa är i gång sedan i måndags. Likaså barnens skola och Kristins nya jobb. Det är nya rutiner på alla plan. Kristin ska hantera mat och träning borta från hemmet på en ny arbetsplats och hotell. Robert ska lösa mat och träning själv med tre barn och deras aktiviteter på hemmaplan. Vi har haft lite olika utmaningar kan man säga.
En väldigt god motivation för att hålla fokus och göra ansträngningen som det innebär för oss inte bara äta allt vi vill, hur vi vill och när vi vill är resultaten vi fick från testerna vid inskrivningen hos Vetenskapshälsan. Resultaten från den grundliga och väldigt seriösa genomgången av vår kondition, våra blodvärden och respektive mått gick inte att bortförklaras eller ducka för. Vi är för feta. Vi har högt kolesterol och vår fysiska ålder är två år äldre än vår biologiska. Dessutom har vi diverse krämpor utifrån just detta. Say no more…
Lustigt nog kom våra siffror ut väldigt lika och vi har båda 10 kg att jobba bort, även om vi inte har vikten som huvudmål. Det är att trivas i våra kroppar och kunna bära de kläder vi vill. Bekvämt.
Sen har vi olika fysiska förutsättningar och utmaningar. Robert som dagligen har ett väldigt fysiskt jobb och tränar en del bollsporter har fokus på att gå ner i vikt, bli smidigare och rörligare samt träna mer förebyggande och uppbyggande. Kristin som har ett mer stillasittande har fokus på att gå ner i vikt, stärka och bli av med smärta i höft och axlar samt bli vardagsstark.
Utfall första veckan
Kristins första vecka med nytt jobb och hotell har gått över förväntan. Hotellet har gym, frukostbuffé och middag och med Louise hjälp har hon fått ett anpassat hotellpass att köra. Då det blir en liten frukostportion har två ägg, någon frukt och grönsak fått följa med från buffén som mellanmål. Innan resan fixade vi också till kokt potatis och proteinportioner i form av grillad kyckling, pannbiff och ugnsbakad laxpudding och frös in. Dessa har fungerat som lunch för oss båda under veckan. Kristins arbetsplats hade en kokplatta så på veckans första lunch smet hon ut och köpte matvete och grönsaker som hon ätit till köttet under veckan.
Roberts vecka inleddes med sjuka barn och hackiga tider mellan jobb och hemmavistelse. Träningstiderna har varit svåra att få till men om stegräknaren varit på hade den troligtvis börjat glöda. Träningsmässigt har det inte varit en optimal startvecka men de förberedda lunchlådorna har varit ett tacksamt stöd. Mellanmålen och det minskade sockerintaget böjar också sakta men säkert bli en del av vardagen.
Oavsett träningsvärk eller motig start är vi är peppade och vi är igång. Och det känns jäkligt skönt!
/Kristin och Robert Starman
