by Louise | Apr 10, 2018 | Louise
Jag har så länge jag kan minnas känt mig annorlunda. Brukar skoja om att jag föddes som vuxen. Jag kände mig alltid lite utanför när jag var liten. Gillade mer att observera än att delta i de andra barnens lekar. Umgicks hellre med vuxna än med andra barn.
Jag visste tidigt hur alla i min klass mådde, att min fröken var olycklig var för mig ingen hemlighet. Vilka som var kära i varandra, vem som hade det dåligt hemma, allt sådant var oerhört tydligt för mig.
Det jag då inte visste var att jag var högsensitiv. Att jag har en förmåga att läsa av folk och deras signaler lite lättare än många andra.
När jag var liten dränerade denna förmåga mig. Att ta in alla dessa intryck gjorde mig fullkomligt slut. Att uppleva det andra kände var stundtals tufft. Varje dag när jag kom hem ifrån skolan sov jag middag för att återhämta mig. Jag såg mig själv som en väldigt svag person, fattade inte varför jag inte orkade. Vet inte hur många gånger jag önskade att jag bara skulle kunna stänga av. Intrycken och bruset av alla andras känslor höll stundtals på att dränka mig.
Idag är denna förmågan som jag förr helst av allt ville bli av med, min största tillgång. Jag lärde mig tidigt att jag underpresterar i en dålig miljö där folk omkring mig mår dåligt, däremot levererar jag ofta mer och på en högre nivå än många andra om jag är i en positiv miljö. Därför jag trivs så fantastiskt bra med att driva eget och i en miljö där jag valt vilka personer jag omger mig med.
När jag träffar en ny person tar det mig inte många minuter att läsa av personen. När jag sitter i coachsamtal har jag oerhört stor nytta av att kunna känna av och kunna anpassa mig utefter personens behov, jag har också lätt att ”höra” mycket av det som inte alltid sägs. Utan denna förmågan hade jag inte kunnat göra ett lika bra jobb.
Att jag lyckats vända belastningen till en tillgång handlade mycket av att jag lärde mig två saker. Det ena är att stänga av, att jag numera kan välja hur mycket jag tar in av alla intryck. Det andra är att jag är bättre på att boka in återhämtning. Vet jag med mig att det kommer bli mycket intryck så försöker jag även få in vila och lugn. Jag är en fena på att sova middag, dessa små powernaps har räddat mig många gånger.
Jag har insett att kunna uppleva saker intensivt är en gåva. Alla ljud, ljus, dofter och beröring är väldigt starka för mig. Detta är verkligen på gott och ont kan jag säga, men idag skulle jag inte vilja leva en dag utan att vara högsensitiv- det har blivit min superkraft 💪.
Kram
Louise
by Louise | Apr 6, 2018 | Louise
Att varje dag ha ont i magen, känna sig ledsen och inte vilja gå till sitt arbete är inte hållbart. Vid den här tiden för ca 5 år sedan började jag inse det. Kroppen värkte, jag hade huvudvärk flera gånger i veckan och ångesten jag kände på söndagarna var enorm. Jag var inte lycklig och det påverkade såklart även min familj.
Men vi börjar ifrån början. Jag hade precis disputerat och fått min doktorstitel och börjat söka arbete. Jag unnade mig att tacka nej till sånt som inte kändes hundra och efter 6 månader kom så äntligen min drömtjänst ut, allt lät helt perfekt. Sagt och gjort- jag sökte den och fick tjänsten. I början var jag som nyförälskad och jag gick på rosa moln. Ganska tidigt började dock varningssignalerna komma, men jag var helt blind och ville inte lyssna.
Men ju längre tiden gick, ju sämre började jag må. Huvudvärken kom mer och mer ofta, ledvärken lika så. Min kropp försökte få min hjärna att fatta men den ville så gärna att drömmen skulle vara sann.
När jag hade semester så fick jag mer och mer ångestsymtom för varje dag som gick, för varje dag som gick var ju en dag närmare att börja arbeta igen. I augusti det året, en vecka efter semestern tagit slut så tog jag beslutet att säga upp mig. Jag hade då insett att det inte längre var hållbart, jag var till kropp och själ helt trasig. Det som fick bägaren att rinna över var när mina barn började må dåligt av att jag mådde dåligt. Att jag då lånade ut dem 8h per dag för att åka till ett jobb jag vantrivdes på kändes inte bra. Skulle jag vara ifrån mina barn så länge varje dag, så behövde jag känna att det var värt det. Jag insåg att jag var skyldig mina barn att försöka må så bra som möjligt
Det var inget lätt beslut, det tog lång tid att värka fram det, men lättnaden när det väl var taget var enorm.
Trots att jag inte hade en aning om vad jag nu skulle hitta på, inte en susning vad jag ville göra eller hur jag skulle försörja mig, så var jag lyckligare än på väldigt många år. Jag satte mig ner och funderade på vad jag verkligen älskar att göra, vad jag har för kunskap och vad jag är bra på. Mötet med människor är det jag verkligen gillar, samtalet och möjligheten att få lära känna en ny person är så oerhört givande och fyller mig med energi- det ville jag gärna jobba med. Kost och träning är det jag har mest kunskap inom. Sagt och gjort några veckor efter jag sa upp mig på Universitetet så registrerar jag mitt egna företag Vetenskapshälsan där jag jobbar med kost och träningsrådgivning.
Jag har skapat mig min egen verklighet.
Det är ingen dans på rosor, det är oerhört mycket arbete och slit, men jag mår bra och jag är lyckligare än någonsin. Att starta Vetenskapshälsan är mitt bästa beslut någonsin. Livet är för kort för att inte vara fantastiskt lycklig och ha det så bra som man bara kan. Är övertygad om att nästkommande 5 år kommer bli fantastiska, det tänker jag se till om inte annat <3
Kram
Louise
Bilden är ifrån min första fotografering någonsin, Frida Valentin är bakom kameran <3
by Louise | Mar 22, 2018 | Louise
De senaste dagarna har mitt inlägg ”Anledningen till att mina barn får sötningsmedelsläsk” fått stor spridning och många kommentarer. En del av dessa kommentarer och personerna som gett kommentarerna har fått mig att fundera en hel del.
Jag är forskare och uppvuxen och skolad i den akademiska miljön, lite institutionaliserad skulle säkert en del tycka. Men detta har i vart fall gjort att jag vant mig vid att föra en debatt där bägge parter lägger fram sina vetenskapliga belägg och man bevisar saker och ting för varandra. För mig är det helt främmande att man kan basera sin kunskap på tyckande och kännande. ”Jag tycker att aspartam är giftigt… ”, ”För mig känns det inte bra med lightläsk…”
Jag kan inte heller förstå när man kommer med helt ogrundade påståenden, påstående som inte backas upp av någon som helst forskning, så som ”Aspartam ger cancer.. .”
För att ett forskningsresultat ska anses väl underbyggt ska det backas upp av flera relevanta resultat som pekar åt samma håll. Något som är bra är att leta upp en så kallade metaanalys- det är en artikel där man gått igenom den samlade vetenskapliga litteraturens gemensamma slutsats, det är en studie av studier kan man säga. Det är den mest tillförlitliga rapporten.
Men i dagsläget är det många som för fram sin åsikt utan att ha läst någon studie alls, deras kunskap baseras på Aftonbladets senaste artikel. När man dessutom presenterar studier för dem som visar motsatsen och svaret blir ”-Det tror jag inte på”, då känner jag att jag verkligen inte förstår mig på personen i fråga. Om något är bevisat, ja då spelar det ju ingen roll om du tror på det eller ej, ett bevis är ett bevis. Då spelar ju ingen som helst roll vad man tycker eller tänker i frågan, bevisen talar sitt egna språk.
Att dessa personer dessutom skriker högst, gör att de också syns mest. Att det inte går att debattera med och föra fram fakta till personer som bara tycker och känner saker är ett stort problem. Givetvis är det bra med yttrandefrihet, givetvis är det bra att alla får säga sin sak. Men när de som hörs mest, har flest följare eller är mest populär hörs och syns mest, när deras tyckande anses likvärdig med vetenskapligt förankrad kunskap då blir jag på riktigt orolig. När vetenskapliga bevis får en underordnad betydelse till folks tyckande, ja då vet jag faktiskt inte vad som kan komma att ske. Så alla ni där ute som kämpar på för att motbevisa tyckarna med fakta, vetenskap och kunskap- fortsätt kämpa, ni för en viktig kamp.
by Louise | Mar 6, 2018 | Louise
Dagarna innan mens, då är jag på min mentala botten. Jag är både fysiskt och mentalt svag. Mina tankar är mörka och negativa och jag tycker jag är kass på precis allt. Helst vill jag gräva ner mig i en grop och dra något gammalt över mig. Lika fort som detta mörker uppenbarar sig, lika snabbt ljusnar det och vänder när mensen väl kommer. Samma visa månad efter månad. Så man kan ju tycka att man skulle vänja sig, lära sig och acceptera att det är så här saker och ting är. Men icke, i går åkte jag på en riktig käftsmäll igen.
Just nu pågår något som heter Open i crossfitvärlden, det pågår under fem veckor och innebär olika utmaningar varje vecka. Denna veckan skulle vi utföra 55st knäböj med hantlar och 55st burpees med hopp över en stång och därefter göra en så tung clean (frivändning) vi bara kunde, allt detta under 12 minuter.
Första delen gick förvånansvärt bra med tanke på att jag haft influensa och detta var första passet på 3,5 vecka. Men under del två så låste det sig rejält. Klarade inte av vikter jag annars med lätthet hanterar. Mentalt var jag inte där- alls. Jag gav som upp, tyckte jag var kass. Hade inte mitt vanliga driv och jävlaranamma. Efteråt var besvikelsen stor. Det var först idag när mensen kom som polletten trillade ner. Då jag fattade varför det blev som det blev. Man kan ju tycka att man borde kunna mönstret och känna igen beteendet, men tydligen inte. Tror det är för att jag som lever på hoppet att det just denna månaden ska bli annorlunda, lättare och bättre :-).
Dock har jag genom åren blivit snällare mot mig själv, försöker prata med mig själv som jag skulle pratat till en av mina bästa vänner. Inte klanka ner och bli arg och ledsen. Inte lätt men gör stor skillnad. Och så här dagen efter när mensen kommit och livet är ljust och i färg igen känns gårdagens händelse ganska harmlös och betydelselös. Nu är jag redo för nya spännande utmaningar. Närmaste dagarna är jag som starkast både mentalt och fysiskt så bring it on- ingen utmaning är för tuff :-).
Kram Louise
by Louise | Feb 23, 2018 | Louise
Vet att det kanske låter lite konstigt, men jag har aldrig haft influensa tidigare. Jag är helt novis på det här. Överlag är jag väldigt sällan sjuk. Jag har endast haft feber två gånger någonsin i hela mitt liv, har endast någon enstaka lättare förkylning per år. Men nu har även jag fått testat på influensan. Och vet du vad, jag vill aldrig mer testa på det. Dock fick jag med mig en hel del lärdomar, så alltid något :-).
Lärdom 1: när man inte har orka att laga mat blir det lätt hänt att man äter mackor, massa mackor. Blir lätt mackor till både frukost, mellis och lunch.
Lärdom 2: det går åt sinnessjuka mängder te. Te är nämligen typ det enda som är gott att dricka.
Lärdom 3: kvarg är inte gott när man har feber och ont i halsen
Lärdom 4: hur mycket man än vill och längtar så går det inte att träna, promenaden från sängen till toaletten är som en halvmara.
Lärdom 5: hosta ger grymma abs.
Så nu är jag redo att göra slut med dig influensa, helt okej om våra vägar aldrig mer möts. Nu har jag lärt mig en massa och är rejält redo och pepp att bli frisk och få komma tillbaks till gymmet. Så bye bye!
Kram
Louise
by Louise | Jan 5, 2018 | Louise
Vardag kan vara det bästa jag vet. Jag fullkomligt älskar rutiner, när allt rullar på som vanligt. Då mår både min kropp och själ som allra bäst. När jag varit ledig några dagar längtar jag alltid åter till vardagen och mitt vanliga liv.
För vissa låter det kanske dötrist med vardag?
Hör du till dem, då skulle jag faktiskt våga påstå att du behöver se över hur du lever ditt liv. För den absoluta majoriteten av oss har ju betydligt mer vardag än helg/ledighet i våra liv. Om man då inte trivs med sin vardag då tror jag inte att man riktigt trivs med sitt liv överlag och då behöver man göra förändringar. Att hela veckan gå och längta efter helgen, att på hösten längta efter julledighet och under våren efter semestern, det är inte livskvalité anser jag.
Men givetvis behöver vi även helg och fest i våra liv, det är inte det jag säger. Det kan vara helt fantastiskt och en härlig kontrast till ens vardag, något som vi såklart också behöver. Det jag ifrågasätter är att hela tiden längta bort ifrån sin vardag. Det är ju en så otroligt stor del av ens liv som man i så fall längtar bort ifrån.
Hur ska man då skaffa sig en bättre vardag?
- Se över vad det är du inte trivs med, vad är det du längtar bort ifrån?
- Vad kan du förändra?
- Hur skulle du vilja ha det?
Se till att göra varje vardag till din drömdag. Vad behövs för att du ska må bra och känna dig lycklig? Försök få in mer av det i ditt vardagliga liv.
Säger som Jack Dawson “Make every dag count” .
För trivs du inte så måste du göra något åt det, livet är alldeles för kort att längta bort ifrån- eller hur?
Kram Louise
