Det har gått lite drygt 3 månader sedan mitt första möte med Louise, och när jag nyligen klev ut från Vetenskapshälsans lokaler efter vårt avstämningsmöte, så kände jag mig så himla glad och nöjd och stolt över vad som hänt under denna relativt korta period!
Förutom att jag faktiskt minskat mina mått med flera centimeter, gått ner några kilon, blivit lite starkare, så har också min migrän blivit bättre!
Jag är glatt förvånad över hur mycket man kan åstadkomma med relativt små förändringar! Louise har skickligt lotsat och coachat mig fram till bättre rutiner och bättre val, och jag är så nöjd över de resultat jag hittills uppnått, och vill gärna dela med mig av några ögonblick och insikter från min lilla resa.
Vad gör en sån som jag hos en sån som Louise?
Det var precis vad jag tänkte då jag klev in genom dörrarna till Vetenskapshälsan första gången…
Jag hade efter en längre tids grubblerier format ett mål, en önskan om att när jag om ca 3 år fyller 50 år, så ska jag må så bra det bara går utifrån mina förutsättningar…
Märk väl, inget ”jag ska vara smal och snygg” eller ”jag ska ha skaffat mig nya fasta bröst” etc …
Nej jag vill helt enkelt må så bra jag kan må, på alla sätt, kroppsligt och själsligt! Och jag har aktivt själv tagit kontakt med Louise för att få hjälp med starten på min resa, och ÄNDÅ tänker jag att ”vad gör en sån som jag hos en sån som Louise…” Jag vet ju att hon KAN det här, och att hon är superduktig på sitt jobb, på att coacha, peppa och inspirera. Jag har nämligen en kollega som en längre tid gått hos Louise och uppnått fantastiska resultat på många olika sätt.
Jag har fått för mig att det är färdigtränade superfita människor som är på gymmet, och det är supertränade och superhälsosamma människor som går till en sån som Louise…inte vanliga otränade lite lätt överviktiga som jag…
Om jag var skeptisk då jag klev in så släppte det dock omedelbart, för Louise var inte ett dugg dömande eller fördomsfull eller förmanande, det kändes bara jättebra att sitta där och veta att nu skulle vi göra en plan för mig!
Är det då möjligt att åstadkomma något utifrån mina förutsättningar?
Det är så lätt att tro att det bara är extrema förändringar och prestationer och uppoffringar som räknas… Allt annat gills inte…
Jag kunde visualisera mig själv efter 3 månader, ett hälsofreak, ett träningsfreak, smal, vältränad, lyckligare och mer energisk…
Så där satt jag, 47 år, lite överviktig, otränad, med en kass höft, migrän, en relativt nyopererad fot, i väntan på ännu en fotoperation. En släng av Stig-Helmer-syndrom gör dessutom att jag känner mig galet bortkommen på ett gym…
Hur sjutton skulle Louise få ihop detta??
Ett viktigt mål för mig var att få hjälp med kosten för att få bukt med all huvudvärk. Har haft migrän så länge jag kan minnas, och har på senare år blivit medveten om kostens inverkan, men kände att jag saknade kunskap.
Jag ville dessutom få hjälp med ett träningsprogram anpassat till mig och mina krämpor.
Från midjan och neråt sköter min sjukgymnast, men resten fick Louise ta hand om, jag vill bli starkare i armar och axlar, ja i överkroppen överlag!
Jag hade en önskan om att få både ett gym-program men även ett program att köra hemma dagar då jag inte får till annat.
Allt detta sydde Louise ihop på ett mycket bra sätt, och så här några månader senare kan jag bara konstatera att det är det absolut bästa jag gjort för mig själv på länge!
Tortyrtrosornas tid är förbi…
Även på den tiden då jag faktiskt var både smal och vältränad så hade jag komplex för det mesta på min kropp. Hade ju varit toppen om jag haft vett att spara mig tills nu när det finns mer fog för det…
Egentligen tror jag inte att det är någon mer än jag själv som stör mig på min muffintop… Men MIG stör den så förbannat! Så till den milda grad att jag envisas med att klämma in mig i halvmeterhöga tortyrtrosor som är så sjukt obekväma! De sitter åt, stryper blodtillförseln till benen, åstadkommer en bred kliande ilsket röd liten minimuffintop precis vid resåret, de är helt enkelt vidriga!
Men oj vilken slät och fin mage man får…
I början av min 3-månadersperiod, precis när jag började känna att det börjar nog sjutton gå åt rätt håll, så satt jag i bilen med mina tortyrtrosor (ja det kändes ju som att det var vi två liksom, de gör sig så påminda hela tiden) och kände hur paniken började komma… Herregud så obekväma!
Väl på jobbet hämtade jag en sax och gick raka vägen in på toa och befriade mig. Jag klippte sönder de förbannade tortyrtrosorna!!
Den röda kliande lilla vallen under brösten lyste mot mig i spegeln, och där och då lovade jag mig själv att ALDRIG ta på nåt dylikt igen…
Tortyrtrosornas tid är definitivt förbi!
Är det möjligt att äta en semla utan ångest?
Redan innan jag började hos Louise så hörde jag uttrycket ”100 % njutning” och har tänkt för mig själv att ”vadå, hur kan man njuta fullt ut av något man vet är onyttigt?”
För mig är onyttiga saker utan undantag förknippat med dåligt samvete och ångest, har alltid varit…
Men så en kväll ungefär i mitten av mina 3 månader skulle jag iväg och fika med en väninna. Hade bra flow på både mat och träning, kände mig nöjd och stark och sund. Jag hade dessutom ätit bra FÖRE min träff för att inte falla för några frestelser pga hunger… Tänkte jag skulle leta upp det magraste jag kunde hitta, i värsta fall fick det bli en slät kopp… Om man säger så här…det blev inte alls som jag tänkt mig! Istället sattes en stor frestande vacker florsockerdränkt SEMLA framför mig… Jag hade inte ätit semla på säkert 2 år, och kunde bara genom att se på den känna smaken av mandelmassa, grädde och bulle… Jag ville ha den, och jag åt den, och njöt i fulla drag!!
Där och då förstod jag precis begreppet 100 % njutning! Det smakade såååå gott, och jag hade inget dåligt samvete och kände ingen ångest, för jag visste att jag gör bra val övriga dagar!
Louise skriver i sin blogg om Paretoprincipen, eller 80/20 – regeln, och tänker man på den så är det ju faktiskt fullt möjligt att äta en semla utan att behöva ha ångest!
Flashback på vågen…
En morgon under senare delen av mina 3 månader upplevde jag en rätt lustig grej. En del i mitt projekt med Louise förutom kost och motion, har också varit att vara lite snällare och trevligare mot mig själv. Istället för titta på min spegelbild med avsky så övar jag på att tänka snälla tankar om mig och min muffintop med matchande hängbröst…
Denna morgon står jag framför spegeln och konstaterar att ”åhh Bettan det börjar hända grejer” och jag kände mig faktiskt lite slank… Samma muffintop men kanske lite lite mindre… Jag brukar aldrig väga mig men kände denna morgon att jag måste bara se om det hänt nåt…
Och oj så glad jag blev, det var typ rekord! Härligt!
I samma ögonblick som jag halvnaken där i mitt badrum upplever nån sorts eufori över detta, så får jag en brutal flashback… Jag känner väldigt väl igen vikten på vågen… Det är (så när som på några gram) exakt vad jag vägde för 22 år sedan, precis innan jag skulle föda mitt andra barn…
Kunde inte låta bli att skratta för mig själv, tänk va…samma vikt, fast då kände jag mig som en valross, och nu känner jag mig smal och lätt! :-)
**********************************************************************************
Ja detta var några små glimtar från min lilla resa, en kort period, men ett STORT steg på väg mot mitt mål. Jag kan varmt rekommendera alla att ta hjälp av och låta sig coachas av Louise, själv har jag lärt mig så mycket och är stolt över mina bättre och sundare vanor och starkare kropp. Antalet dagar med migrän är färre och det är som att vinna högsta vinsten för mig.
Det var helt rätt av en sån som jag att gå till en sån som Louise!
Tack Louise ♥
/Elizabeth West