Jag var runt 9 år när jag första gången kände att jag mådde psykiskt dåligt efter att jag ätit godis. Jag minns att jag gick in till mitt rum och la mig i sängen och gjorde 100 situps.
Jag är uppvuxen på 80-talet. Årtalet då vi alla var livrädda för fett och bantning var något alla (kvinnor) höll på med. Under större delen av 90-talet åt jag mer eller mindre fettfritt så fort tillfälle gavs. Jag tränade för att göra av med de kalorier jag ätit. Ju hårdare, ju mer man svettades och ju tuffare desto bättre ansåg jag att träning var. I slutet av 90-talet insjuknade jag i vad man idag skulle kalla ortorexi. Jag tränade så mycket jag kunde och åt så lite det bara gick. Jag var smalare och mer vältränad än jag någonsin varit, så utifrån såg jag nog ganska “hälsosam” ut, det är just detta som gör att sjukdomen kan vara svår att upptäcka. Jag satte höga krav på mig själv i skolan, pluggade alltid så mycket jag bara orkade inför tenor, tog mig igenom högskolan utan en enda omtenta men med ett psyke och kropp som mådde väldigt dåligt. En dag tog det stopp, jag åkte hem till mina föräldrar och sa att jag inte orkar mer. Min kloka mamma såg då till att jag fick hjälp. Det blev många timmar hos psykologen Sven. Jag fick lära mig att äta igen och få ett sunt förhållande till maten och fick lova att kasta ut vågen. Vägen tillbaks var lång och inte helt spikrak. Mitt förhållande till maten var så förstörd att det tog riktigt många år innan jag kunde äta vissa saker utan att må dåligt efteråt.
Jag skulle säga att den största förbättringen och förändringen skedde efter min första graviditet. Efter att jag sett vad kroppen verkligen är till för och vad den kan klarar av. Efter det fick jag ett helt annat förhållande till min kropp. Jag insåg att min kropp är gjord för att ge liv till en ny människa, att min kropp kan klara av smärtan som en förlossning innebär, att min kropp kan ge mat till helt ny individ- det var stort för mig.
Att lära mig vilka byggstenar kroppen behöver för att må bra och att maten inte bara är kalorier har varit en av de viktigaste lärdomarna för mig och en stor del i min egna hälsoresa. Att sen lägga till hur man tränar på ett smart och sunt sett har gjort att jag idag må bättre än jag någonsin gjort, jag har en starkare kropp och en gladare själ vilket är helt underbart.
Min historia har gjort att jag idag verkligen brinner för att lära människor att få ett sunt och okomplicerat förhållande till maten oavsett om de tidigare ätit för mycket eller för lite, att inse att maten är så mycket mer än kalorier in och kalorier ut. Att mat är njutning, glädje, byggstenar och energi. Att man genom smarta matval kan äta mycket mat och aldrig behöva gå hungrig och på så sätt få i sig alla de byggstenar som kroppen behöver för att må bra. Jag vill att vi ska jaga näring istället för kalorier. Att fokusera mer på vad vi behöver få i oss än vad vi bör undvika. Livet blir så mycket roligare då :-).
Om jag skulle få träffa mitt 9åriga jag som frenetiskt låg i sin säng och gjorde situps så skulle jag vilja titta henne i ögonen och berätta för henne att hon är så mycket mer än en kropp och ett objekt. Att det inte bara är prestationer som räknas utan att man är bra precis som är med alla sina eventuella fel och brister.